Kändes som mitt liv rasade ihop för ungefär en vecka sedan, ungefär när jag skrev förra inlägget. Det syndes nog inte så mycket utanpå, men förra veckan var riktigt jobbig för mig. Älsklingen var den ända som jag vågade bryta ihop för irl och den ända som fick se den sidan av mig. Men det var också han hjälpte mig tillbaka på fötterna igen, även om han inte förstår hur mycket.

Nu är det ny vecka och jag känner en ny stryka igen! Bryt ihop och kom igen eller hur var det? Jag kämpar vidare mot mitt mål: kunna börja träna på friskis igen innan september månad är slut!

Vill bara avsluta det här inlägget med att påpeka att jag har världens bästa pojkvän. Utan honom skulle jag aldrig ta mig igenom det här! Massa kärlek till dig älskling <3